desireemathsson

En av det bästa sakerna med att komma bort från allt såhär som jag har gjort är att man lär känna sig själv på ett helt annat sätt än man gör på hemmaplan. Man ändras som människa, man blir en bättre version av sig själv. Jag brukade inte alls tycka om vem jag var, hur jag var. Någonting kändes bara fruktansvärt fel, jag gillade helt enkelt inte vem jag var. Men sen kom jag till London och jag kände varje dag hur jag växte som människa, jag fick bättre och bättre egenskaper. Jag tänker ofta tillbaka på grejer jag gjort nu och tänker hur kunde jag vara så dum, varför gjorde jag det och varför sa jag så. Men samtidigt så vill jag inte tänka tillbaka på sånt jag gjort dåligt förr utan istället göra det jag har framför mig till någonting bra. Någonting  bra som jag sedan kan kolla tillbaka på och inte ångra men att vara stolt över. 

Men med denna nya personen som jag idag känner att jag är kommer också nya hinder. Kommer vänner förstå att jag är annorlunda, kommer dom att acceptera att jag är annorlunda. Redan några månader efter att jag flyttade till London så började jag att inse vilka mina riktiga vänner verkligen var. Vilka som håller fast vid vår vänskap även fast jag är så långt borta, och vilka som inte hade ork eller lust att hålla fast i den bara för att jag var borta. Jag kan säga att dom vännerna som bara vill va min vän så länge jag finns nära till hands dom vill jag inte ha. De vänner som inte ser det bra i att jag har förändrats vill jag inte heller ha. Dom är inga riktiga vänner, de riktiga vännerna håller mig fast hur länge jag än är borta, hur långt bort jag än är och de accepterar mig för den jag är inte den jag var. Nu säger jag inte att jag tänker avsluta en massor av vänskaper, men jag vill inte heller lägga min energi på de vänner som inte ens vill lyfta ett finger för att få vår vänskap att funka. Jag har förändrats till det bättre och de vänner som inte kan acceptera att jag förändrats de förtjänar inte min energi. 

 

Tack för mig